Guds ställföreträdare på jorden, då skulle jag göra som Gud. Jag skulle förlåta.
— Madame, utropade René och ryckte till sig sminkburken ur madame de Sauves händer, var god och ge mig tillbaka den här asken. Jag ser nu att mitt bud har tagit miste när han lämnade hit den. I morgon skall jag skicka er en annan.
XXIII.
EN NYOMVÄND.
Dagen därpå var en parforcejakt beslutad i skogen vid Saint-Germain.
Henrik hade givit befallning om att man dagen därpå skulle hålla i beredskap åt honom en liten häst från Béarn, som han hade för avsikt att förära madame de Sauve och som han dessförinnan själv ville provrida. En kvart före åtta fanns hästen där och på slaget åtta gick Henrik ned.
Hästen, som trots sin litenhet var obändig och eldig, stampade otåligt på gården. Det hade varit kallt under natten ock en tunn isskorpa betäckte marken.
Henrik stod i begrepp att gå över gården bort till stallarna, där hästen och stalldrängen väntade, då en schweizare, som stod på vakt vid porten, skyldrade för honom med orden.
— Gud bevare hans majestät konungen av Navarra.
Denna välgångsönskan och framför allt tonfallet i rösten kom bearnaren att rycka till.
Han vände sig om och tog ett steg tillbaka.
— De Mouy! utbrast han med låg röst.
— Ja, ers majestät.
— Vad gör ni här?
