jag en mängd fiender. På vilken sida bör jag räkna den, som bär mitt namn och som inför Guds altare svurit att vara mig tillgiven?
— Åh, ers majestät, skulle ni väl kunna tro…?
— Jag tror ingenting, men jag hoppas och jag ville förvissa mig om att mitt hopp var välgrundat. Vad som är säkert är att vårt giftermål blott är en förevändning eller en snara.
Margareta ryckte till, ty även hon hade kanske kommit på denna tanke.
— Nåväl, vilkendera är det? fortfor Henrik av Navarra. Kungen hatar mig, hertigen av Anjou hatar mig, hertigen av Alencon hatar mig, och Katarina av Medici hatade min mor alltför mycket för att inte hata mig.
— Åh, vad säger ers majestät?
— Sanningen, återtog konungen. Och därför behöver jag någon här vid hovet, som kan förstå mig.
— Ers majestät, sade Margareta, sådana ord äro farliga.
— Nej, inte då vi äro ensamma, sade konungen. Jag kan därför lugnt fortsätta. Jag hotas från alla håll, av kungen, av hertigen av Anjou, av änkedrottningen, av hertigen av Guise, hertigen av Mayenne och kardinalen av Lothringen, kort sagt av alla. Detta känner man rent instinktmässigt på sig, det vet ni nog själv. Nåväl… mot alla dessa faror som utan tvivel komma att visa sig snart nog, kan jag försvara mig med er hjälp, ty ni är älskad av alla dem som hata mig.
— Jag! sade Margareta.
— Ja, just ni, återtog Henrik av Navarra i godmodig ton. Ja, ni är älskad av kung Karl. Därpå tillade han med ett visst eftertryck på varje ord: Ni är älskad av hertigen av Alencon, av änkedrottningen och av hertigen av Guise.
— Ers majestät, stammade Margareta.
