284
— Jag söker er.
— Vad vill ni?
— Jag måste tala med ers majestät.
— Olycklige, sade konungen och närmade sig honom, vet du inte att du riskerar ditt huvud.
— Jag vet det.
— Nå!
— Nå… här är jag nu.
Henrik bleknade lätt, ty han förstod att han själv delade den fara, som den eldige unge mannen löpte. Han såg sig därför oroligt omkring och tog ännu en gång ett steg tillbaka.
Han hade lagt märke till hertigen av Alencon i ett fönster.
Han bytte genast om ställning, tog musköten ur de Mouys händer och låtsades examinera den förmente skyltvakten, medan han yttrade.
— Det måste ha varit ett mycket viktigt skäl som förmått er att på det här sättet kasta er mitt in i lejongapet.
— Ja, ers majestät. Jag har nu vaktat på er i åtta dagar. Först i går fick jag veta, att ers majestät tänkte provrida den där hästen i dag på morgonen och fattade därför posto vid Louvrens port.
— Men hur kunde du göra det i den här kostymen.
— Kaptenen vid kompaniet är protestant och en av mina vänner.
— Se här är er musköt, och fortsätt nu med er vakttjänst. Man ger akt på oss. När jag kommer tillbaka, skall jag försöka tala ett ord med er, men om jag inte talar till er så hejda mig inte. Adjö!
De Mouy fortsatte med sin vakttjänst och Henrik gick bort mot hästen.
— Vad är det för ett vackert litet djur? frågade hertigen av Alencon från sitt fösster.
— En häst som jag skall provrida i dag på morgonen, svarade Henrik.
