Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/291

Den här sidan har korrekturlästs
285

— Men det är ju inte någon häst för en karl.

— Den är också avsedd för en vacker dam.

— Akta er, Henrik, ni blir indiskret, ty vi komma att få se den där vackra damen på jakten i dag, och om jag också inte vet vilkens kavaljer ni är kommer jag då att få veta vilkens stallmästare ni blivit.

— Nej, det kommer ni inte att få reda på, sade Henrik med sin låtsade godmodighet och steg i sadeln, för den vackra damen är indisponerad i dag och kommer inte med.

— Jaså, sade hertigen av Alencon skrattande, stackars madame de Sauve.

— Frans! Det är ni som är indiskret!

— Hur är det med den vackra Charlotte? fråde hertigen av Alencon.

— Det vet jag inte så noga, svarade Henrik och lät hästen galoppera i en cirkel, det lär visst vara en svår huvudvärk, efter vad Dariole sade mig, ett slags förlamning i hela kroppen, en allmän svaghet med ett ord.

— Kommer det att hindra er från att följa med oss? frågade hertigen.

— Varför det? sade Henrik. Ni vet ju att jag är alldeles tokig i jakt och att ingenting skulle kunna förmå mig att försumma en enda.

— Den här kommer ni i alla fall att försumma, Henrik, sade hertigen efter att ha talat med någon inne i rummet, som Henrik ej kunde se, ty hans majestät låter just hälsa mig att jakten inte kommer att bli av.

— Vad nu? utbrast Henrik och såg ytterst missåten ut, varför det?

— Herr de Nevers har fått ytterst viktiga brev, tycks det. Det kommer att bli en rådplägning mellan konungen, änkedrottningen och min bror hertigen av Anjou.