290
tade den på golvet och stampade på den liksom en tjur trampar ned toreadorens kappa.
— Död och helvete! utropade han. En sådan eländig furste. Jag hade lust att låta döda mig här på fläcken för att för evigt fläcka hans tröskel med mitt blod.
— Tyst, herr de Mouy, hördes en röst från en halvöppen dörr. Tyst… någon annan än jag kunde höra er.
De Mouy vände sig häftigt om och fick syn på hertigen av Alencon, som stod där insvept i en kappa och stack ut sitt bleka ansikte i korridoren för att förvissa sig om, att herr de Mouy och han voro ensamma.
— Hans höghet hertigen av Alencon! utbrast de Mouy. Jag är förlorad!
— Tvärtom, sade prinsen med låg röst, ni har kanske funnit just vad ni söker. Beviset därpå är att jag inte vill att ni skall låta döda er här som ni tänkte. Tro mig, ert blod kan användas bättre än till att färga kungens av Navarra tröskel.
Med dessa ord öppnade hertigen helt och hållet den halvöppna dörren.
— Det här rummet tillhör två av mina hovmän, fortfor han. Ingen kan komma och störa oss här, och vi kan därför tala helt fritt. Kom in.
— Jag lyder, ers höghet, svarade konspiratören häpen.
Han gick in i rummet, hertigen av Alencon stängde dörren efter honom.
De Mouy var ursinnig och förtvivlad, men hertigens kalla och lugna blick avkylde hans häftighet.
— Ers höghet, sade han, om jag inte tog miste, så ville ers höghet tala med mig?
— Ja, herr de Mouy, svarade Francois. Trots er förklädnad trodde jag mig känna igen er, och då ni skyldrade för min svåger var jag säker på
