Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/297

Den här sidan har korrekturlästs
291

min sak. Nå, herr de Mouy, ni är således inte nöjd med konungen av Navarra?

— Ers höghet!

— Seså, tala utan fruktan tll mig. Utan att ni haft en aning om det, hör jag kanske till era vänner.

— Ni, ers höghet?

— Ja, just jag. Tala därför.

— Jag vet inte vad jag skall säga ers höghet. De saker som jag hade att säga konungen av NaVarra gällde intressen, som ers höghet inte skulle förstå. För övrigt, tillade de Mouy med ett försök att göra hertigen ointresserad av saken, rörde det sig bara om bagateller.

— Bagateller? upprepade hertigen.

— Ja, ers höghet.

— Bagateller som ni ansett er böra våga livet för, i det ni återvänt till Louvren vid en tidpunkt, då ni vet att ert huvud är värt sin vikt i guld? Ty tro mig, man är ingalunda okunnig om att ni, jämte konungen av Navarra och prinsen av Condé, är hugenotternas förnämste ledare.

— Om ers höghet tror det, så behandla mig som konung Karl IX:s bror och drottning Katarinas son bör göra.

— Varför vill ni att jag skall handla så, när jag sagt er att jag hör till era vänner? Säg mig därför sanningen.

— Ers höghet, började de Mouy, jag svär…

— Svär inte, herr de Mouy, den reformerta religionen förbjuder er att svära, framför allt att svära falskt.

De Mouy rynkade ögonbrynen.

— Jag kan tala om för er, att jag vet allt, återtog hertigen.

De Mouy teg fortfarande.

— Ni tvivlar, frågade hertigen. Nåväl, då måste man övertyga er. Ni får själv döma om jag tar fel.