— Jaså, det är sant. Ni erkänner äntligen det?
— Ja.
— Och detta är fortfarande er mening?
— Mer än någonsin, ers höghet
— Nåväl, herr de Mouy, jag, tredje sonen till Henrik II, en prins av blodet, skulle jag vara en tillräckligt god ädling för all få föra befälet över era soldater? Tänk på saken. Anser ni att mitt ord duger att lita på?
— Ni, ers höghet, ni ledare för hugenotterna?
— Varför inte? Vi leva i omvändelsernas tid, det vet ni nog. Henrik har blivit katolik, och jag kan mycket väl bli protestant.
— Javisst, naturligtvis, ers höghet, Jag väntar bara att ni skall förklara för mig…
— Ingenting är enklare, och jag skall i få ord förklara för er allas politik. Min bror Karl dödar hugenotterna för att kunna regera med mera vidsträckt makt. Min bror hertigen av Anjou låter dem dödas, därför att han skall efterträda min bror Karl… ni vet ju, att min bror Karl ofta är sjuk… Vad mig däremot beträffar, så är det en helt annan sak. Jag kommer aldrig att regera, åtminstone över Frankrike, eftersom jag har två äldre bröder. Och ännu mer än av naturens lag hålles jag borta från tronen av min mors och mina bröders hat. Jag kan inte hoppas på någon glädje från min familj, ingen ära, intet kungarike. Och dock är mitt hjärta lika ädelt som mina äldre bröders. Nåväl, de Mouy, därför vill jag med värjan i hand själv skaffa mig ett kungadöme… i detta Frankrike, som de betäcka med blod. Och hör nu på vad jag ytterligare vill, de Mouy. Jag vill inte bli konung av Navarra genom min börd utan genom val. Och märk väl, att ni inte i minsta mån kan klandra mig därför, ty jag är ingen inkräktare, då min svåger ju avvisar ert anbud utan förblir i sin
