jag nyss hade den äran att säga ers majestät, vid omkring halvsextiden på morgonen.
— Jaså, ni hade redan gått ut klockan fem på morgonen?
— Ers majestät torde ursäkta mig, svarade La Mole, men jag hade ännu inte kommit hem.
— Jaså! Herr de La Mole går hem klockan fem på morgonen, sade Margareta med ett leende, som vilken annan som helst skulle ha funnit maliciöst men som La Mole fann bedårande. Att komma hem sent! Ni förtjänade verkligen ert straff.
— Jag beklagar mig inte heller, madame, sade La Mole och bugade sig vördnadsfullt, och även om jag blivit ihjälslagen skulle jag känt mig tusen gånger lyckligare än jag förtjänar. Emellertid var det så att jag gick hem sent eller tidigt, hur ers majestät behagar, då fyra bovar rusade på mig vid Rue de la Mortellerie och förföljde mig. Det är löjligt, madame, inte sant? Men det var i alla fall så: jag måste fly. Jag hade nämligen glömt min värja i det hus där jag tillbragt natten
— Aha, jag förstår, sade Margareta med beundransvärd naivitet, och ni återvänder nu för att söka reda på er värja!
La Mole såg på Margareta med en blick som om ett tvivel höll på att smyga sig in i hans själ.
— Jag skulle ytterst gärna vilja återvända dit, ty min värja är verkligen en utmärkt klinga. Men jag vet inte var det där huset ligger.
— Vad nu, sade Margareta, vet ni inte var det hus ligger där ni tillbragt natten?
— Nej, madame, jag har ingen aning därom.
— Det var verkligen egendomligt. Er historia är således en riktig roman?
— En riktig roman, det är sant, madame.
— Berätta den för mig.
— Den är en smula för lång.
