— Fortsätt. Jag är nyfiken på att få höra vad det var som väntade er vid Rue Saint-Antoine, mitt emot Rue de Jouy.
— Det var två duennor med var sin näsduk i handen. Vi måste låta binda för våra ögon. Ers majestät kan tänka sig att vi inte gjorde några svårigheter. Min ledsagerska förde mig åt vänster medan min vän fick gå åt höger.
— Och sedan?… frågade Margareta.
— Jag vet inte vart min vän blev förd. Till helvetet kanske. Vad däremot mig beträffar så vet jag, att jag blev förd till ett ställe, som jag anser vara paradiset.
— Och varur er alltför stora nyfikenhet förjagade er?
— Alldeles riktigt, ers majestät har verkligen siargåvan. Jag inväntade otåligt daggryningen för att få se var jag befann mig, då duennan kom in vid halvfemtiden och band för mina ögon på nytt samt fick mig att lova att inte ta bort bindeln. Därpå förde hon mig ut, ledde mig hundra steg och lät mig svära att inte ta bort bindeln förrän jag hunnit räkna till femtio. Jag räknade till femtio och fann därpå, att jag befann mig på Rue Saint-Antoine, mitt emot Rue de Jouy. Och nu, madame, när jag återfinner en bit av min plym, spritter mitt hjärta av glädje och jag har tagit upp den för att bevara som ett minne av denna lyckliga natt. Men mitt under min lycka är det en sak som oroar mig, och det är var min kamrat kan ha tagit vägen.
— Han har således inte kommit tillbaka till Louvren?
— Nej, det har han tyvärr inte, madame. Jag har sökt honom överallt där han möjligtvis kunde tänkas vara, men förgäves…
Vid dessa ord sträckte La Mole ut armarna, var-
