Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/311

Den här sidan har korrekturlästs
305

han kommer att ta reda på sig alldeles själv. Men det gör detsamma. Fortsätt nu.

Därmed lade Margareta ett finger på munnen. Och eftersom den vackra drottningen varken hade anförtrott La Mole någon hemlighet eller gjort något erkännande, förstod han att eftersom den förtjusande åtbörden inte hade till syfte att ålägga honom tystnad, måste den tolkas på ett helt annat sätt.

Bärstolen satte sig i rörelse och La Mole fortsatte uppför kajen fram till Rue Du Long-Pont, som han följde till Rue Saint-Antoine.

I hörnet av Rue de Jouy stannade han.

Det var här som de två duennorna kvällen förut hade bundit för ögonen på honom och hans vän. Han hade gått åt vänster och sedan hade han räknat tjugu steg. Han gjorde nu om samma promenad och befann sig därpå mitt för ett hus eller snarare en mur, bakom vilken ett hus reste sig. Mitt i denna mur fanns en port, som var beslagen med stora spikar samt försedd med skottgluggar.

— För tusan! utbrast La Mole, här måste det vara… det skulle jag kunna svära på… När jag gick ut genom porten sträckte jag ut handen och kände spikarna, och sedan gick jag ned för två trappsteg.

La Mole gick fram till porten och bultade på.

Porten öppnades, och ett slags portvakt, som såg ut som en gammal krigsbuss, kom och öppnade:

Was ist das? frågade portvakten.

— Aha, sade La Mole, det ser ut som om det vore en schweizare. Min vän, fortfor han och tog på sig sin mest älskvärda min, jag kommer för att hämta min värja, som jag glömde här i natt.

Ich verstehe nicht, svarade portvakten.

— Min värja, sade La Mole.

Ich verstehe nicht, upprepade portvakten.


20. Drottning Margot.