och knytnävar i folkmassan, allt eftersom den välvilja ökades som välbefinnandet efter en god måltid ingav honom.
Hans sökande varade en hel timme. Till slut kom han att tänka på, att det fanns en plats som La Mole nödvändigt måste passera, och det var gallerporten i Louvren och han beslöt sig för att vänta på honom där ända tills han kom hem.
Han var icke hundra steg från Louvren, då han i det dunkla skenet från en stor lykta vid vindbryggan till slottet fick syn på sin väns körsbärsfärgade kappa och vita plym, just som han försvann som en skugga genom gallerporten och hälsade på skyltvakten.
— Guds död! utbrast Coconnas, det är han. Han är på väg hem. Hallå, La Mole. För tusan, jag har i alla fall en kraftig röst. Hur kan det komma sig att han inte hör mig? Men lyckligtvis har jag lika goda ben som jag har röst och jag skall springa ifatt honom.
Därmed satte han av och var på ett ögonblick i Louvren. Men hur han än skyndat sig försvann den röda kappan i vestibulen just som han kom in på gården.
— Hallå, La Mole, ropade Coconnas och började åter springa, vänta på mig, det är ju jag, Coconnas. Vad tusan springer du så där för? Vill du komma undan kanske?
Och verkligen, den körsbärsröda kappan tycktes ha vingar och formligen flög uppför trappan.
— Jaså, vill du inte vänta på mig, ropade Coconnas. Är du arg? Nåja, vad det beträffar så är jag det också!
Det var nedanför trappan, som Coconnas utslungade dessa ord efter flyktingen, som han nu avtod från att följa längre. I stället nöjde han sig med att följa honom med blicken när han
