— Vilken väg kommer han?
— Genom lönngången.
— Följ denne herre ut den andra vägen.
— Det är omöjligt, ers majestät. Hörde ni?
— Det knackar på dörren.
— Ja, just den dörr, genom vilken ers majestät ville att jag skulle släppa ut denne herre.
— Vem är det som knackar?
— Det vet jag inte.
— Gå och se efter. Kom sedan tillbaka och tala om för mig vem det är.
— Ers majestät, inföll nu de Mouy, vågar jag nämna för ers majestät, att om konungen av Navarra får se mig här och i den här kostymen, så är jag förlorad?
Margareta fattade de Mouys arm och förde honom till det välbekanta kabinettet.
— Gå in där, sade hon. Där är ni lika säker som hemma hos er, ty ni har mitt ord att förlita er på.
De Mouy skyndade hastigt ditin. Knappt hade dörren stängts efter honom förrän Henrik inträdde.
Han observerade genast det moln, som beslöjade Margaretas ansikte.
— Ni var upptagen, madame? frågade han.
— Ja, ers majestät, jag drömde.
— Det gjorde ni rätt i. Drömmeriet klär er. Jag har också drömt, men till skillnad från er som dragit er tillbaka i ensamheten gick jag genast hit ned för att tala om vad jag drömt.
Margareta gjorde en välkomnande åtbörd och bjöd honom slå sig ned i en fåtölj, medan hon själv tog plats i en fint skulpterad elfenbensstol.
Det uppstod en stunds tystnad, som därpå bröts av Henrik.
— Jag vill minnas, sade han, att våra drömmar om framtiden hade det gemensamt, att vi fastän
