316
skilda som makar dock skulle dela varandras öde.
— Det är sant, ers majestät.
— Jag tror mig också ha förstått, att i alla planer som jag sätter i gång för vår gemensamma fördel, kommer jag att i er finna en ej blott trofast utan även verksam bundsförvant.
— Ja, ers majestät, och jag önskar ingenting hellre än att ni så fort som möjligt griper verket an för att själv snart också få tillfälle att handla.
— Det gläder mig att ni tänker så, madame, och jag är förvissad om att ni ej tvivlar på att jag inte ett ögonblick lämnat ur sikte den plan, vars förverkligande jag beslöt samma dag som jag tack vare ert modiga ingripande räddades till livet.
— Jag tror att ers majestäts sorglöshet endast är en mask och jag litar inte blott på astrologernas spådomar utan även på ert skarpsinne.
— Vad skulle ni då säga, madame, om någon vill korsa våra planer och hotar att bringa er och mig i en underordnad ställning?
— Jag skulle säga, att jag är beredd att kämpa vid er sida, vare sig i hemlighet eller öppet och mot vem det vara må.
— Nåväl, madame, fortfor Henrik, det är ju ingen svårighet för er att om en stund gå in till er bror hertigen av Alencon, eller hur? Ni har hans förtroende och han hyser en djup vänskap för er. Vågar jag be er om att ta reda på, om han inte just nu har en hemlig överläggning med någon?
Margareta ryckte till.
— Med vem? frågade hon.
— Med de Mouy.
— Varför det? frågade hon och behärskade sin sinnesrörelse.
— För att om det förhåller sig så, så farväl med alla våra planer, med alla mina åtminstone.
