— Tala lägre, ers majestät, sade Margareta och gjorde en åtbörd mot kabinettet.
— Aha, utbrast Henrik, är det någon där nu igen? Sannerligen, det där kabinettet är så ofta bebott, att det rentav gör ert rum omöjligt att vistas i.
— Är det fortfarande herr de La Mole? frågade Henrik.
— Nej, ers majestät, det är herr de Mouy.
— Han! utbrast Henrik häpen och glad på samma gång. Då är han således inte hos hertigen av Alencon. Låt honom komma in så jag får tala med honom…
Margareta skyndade till kabinettet och öppnade dörren, fattade de Mouy vid handen och förde honom utan vidare fram till konungen av Navarra.
— Åh, ers majestät, sade den unge hugenotten i mera sorgset än bittert förebrående ton, ni förråder mig trots ert löfte. Det är illa gjort. Vad skulle ni säga, om jag hämnades genom att tala om…
— Ni kommer inte att hämnas, de Mouy, inföll Henrik och tryckte den unge mannens hand. Åtminstone skall ni höra på mig först. Får jag be ers majestät, fortfor han vänd mot drottningen, att se till att ingen hör oss.
Henrik hade knappt slutat, förrän Gilonne helt förvirrad kom in och viskade några ord i örat på Margareta, som kom henne att häftigt resa sig upp. Medan hon och Gilonne skyndade ut i förrummet, började Henrik utan att bry sig om orsaken till hennes försvinnande undersöka sängen, väggbonaderna och väggarna. De Mouy, som var helt förvirrad över alla dessa förberedelser, kände efter om värjan löpte lätt i skidan.
När Margareta rusade ut i förrummet kom hon
