Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/324

Den här sidan har korrekturlästs

318

ansikte mot ansikte med La Mole, vilken trots Gilonnes böner envisats att tränga sig in.

Coconnas följde tätt efter honom, färdig att driva honom vidare eller betäcka reträtten.

— Är det ni, herr La Mole. Men vad är det åt er? Hur kommer det sig att ni är så blek och att ni darrar så där?

— Ers majestät, inföll nu Gilonne, herr de La Mole bultade så häftigt på dörren att jag blev tvungen att öppna för honom.

— Vad skall det betyda? frågade drottningen strängt. Vad är det jag hör, herr de La Mole?

— Jag ville endast underrätta ers majestät om att en främling, en tjuv kanske, har skaffat sig inträde här med min kappa och min hatt.

— Ni är tokig, herr de La Mole, ni har ju er kappa på er, och Gud förlåte mig tror jag inte att ni har hatten på också, när ni talar till en drottning.

— Åh, förlåt, ers majestät, förlåt! utropade La Mole och tog hastigt av sig hatten. Det berodde vid Gud inte av brist på vördnad.

— Nej, men av brist på förtroende, inte sant? sade drottningen.

— Ack ers majestät, svarade La Mole, när en man befinner sig hos ers majestät, som bär min dräkt och kanske också tagit mitt namn, vem kan då veta…

— En man! sade Margareta och tryckte milt hans hand, en man!… Ni tar till för litet, herr de La Mole. Gå fram till öppningen i draperiet, så skall ni få se två män.

Därmed drog hon det guldbroderade sammetsdraperiet en smula åt sidan, och La Mole kunde se konungen samtala med en man i röd kappa. Coconnas, som var lika nyfiken som om saken gällt honom själv, tittade också in och kände igen de