318
ansikte mot ansikte med La Mole, vilken trots Gilonnes böner envisats att tränga sig in.
Coconnas följde tätt efter honom, färdig att driva honom vidare eller betäcka reträtten.
— Är det ni, herr La Mole. Men vad är det åt er? Hur kommer det sig att ni är så blek och att ni darrar så där?
— Ers majestät, inföll nu Gilonne, herr de La Mole bultade så häftigt på dörren att jag blev tvungen att öppna för honom.
— Vad skall det betyda? frågade drottningen strängt. Vad är det jag hör, herr de La Mole?
— Jag ville endast underrätta ers majestät om att en främling, en tjuv kanske, har skaffat sig inträde här med min kappa och min hatt.
— Ni är tokig, herr de La Mole, ni har ju er kappa på er, och Gud förlåte mig tror jag inte att ni har hatten på också, när ni talar till en drottning.
— Åh, förlåt, ers majestät, förlåt! utropade La Mole och tog hastigt av sig hatten. Det berodde vid Gud inte av brist på vördnad.
— Nej, men av brist på förtroende, inte sant? sade drottningen.
— Ack ers majestät, svarade La Mole, när en man befinner sig hos ers majestät, som bär min dräkt och kanske också tagit mitt namn, vem kan då veta…
— En man! sade Margareta och tryckte milt hans hand, en man!… Ni tar till för litet, herr de La Mole. Gå fram till öppningen i draperiet, så skall ni få se två män.
Därmed drog hon det guldbroderade sammetsdraperiet en smula åt sidan, och La Mole kunde se konungen samtala med en man i röd kappa. Coconnas, som var lika nyfiken som om saken gällt honom själv, tittade också in och kände igen de
