Mouy. Båda blevo ytterst häpna.
— Nu hoppas jag att ni lugnat er, sade Margareta. Ställ er nu utanför dörren till min våning, min kära La Mole, och ansvara med ert liv för att ingen kommer in.
Svag och lydig som ett barn lydde La Mole. Alldeles häpna stodo han och Coconnas sedan utanför och sågo på varandra.
— De Mouy! utbrast Coconnas.
— Henrik! mumlade La Mole.
— De Mouy med din körsbärsröda kappa, din vita plym och din svängande arm.
— Aha, sade La Mole, eftersom det inte är fråga om kärlek, så måste det vara en komplott.
— Ja, Guds död, jag tror vi bli inblandade i politiken, brummade Coconnas. Lyckligtvis tycks inte madame de Nevers vara med.
Margareta återvände och satte sig hos de båda gamtalande. Hon hade blott varit borta en minut. Gilonne hade ställt sig på vakt i lönngången, och som de båda adelsmännen befunno sig utanför huvudingången var tryggheten fullständig.
— Madame, sade Henrik, tror ni att det finns någon möjlighet för någon att höra oss på ett eller annat sätt?
— Nej, svarade Margareta, det här rummet är försett med madrasserade väggar och dubbla panelningar, som förtaga varje ljud.
— Jag litar på er, sade Henrik småleende.
Därpå vände han sig till de Mouy, och som han trots Margaretas försäkran ännu alltjämt hyste farhågor, sänkte han rösten då han yttrade till denne.
— Nå, varför har ni kommit hit?
— Hit? upprepade de Mouy.
— Ja, hit, i detta rum, sade Henrik.
