320
— Han kom inte hit alls, det var jag som drog in honom här.
— Ni visste således?…
— Jag har gissat allt.
— Där ser ni, de Mouy, att man kan gissa.
— Herr de Mouy, fortfor Margareta, befann sig i morse tillsammans med hertig Frans i ett rum, som tillhörde två av hans hovmän.
— Där ser ni, de Mouy, inföll Henrik, att man vet allt.
— Det är sant, sade de Mouy.
— Jag var säker på att hertigen av Alencon lagt beslag på er, sade Henrik.
— Det är ers majestäts eget fel. Varför vägrade ni så envist att antaga mitt erbjudande?
— Ni har vägrat, utropade Margareta. Min aning var alltså sann.
— Madame, sade Henrik och skakade på huvudet, och du min gode de Mouy, ni kommer mig verkligen att skratta med era utrop. Tänk bara… en person kommer in till mig, talar om en tron och om uppror med mig, Henrik, en furste som tolereras så länge han visar sig ödmjuk, en hugenott som skonas så länge han spelar katolik. Och jag skulle gå in på dylika förslag i ett rum, som varken har madrasserade väggar eller dubbla panelningar! Ventre-saint gris! Antingen är ni barn eller dårar båda två!
— Men ers majestät kunde väl ha givit mig ett tecken, en åtbörd, som kommit mig att hoppas.
— Vad sade min svåger till er, de Mouy? frågade Henrik.
— Det är inte min hemlighet, ers majestät.
— Herregud, utbrast Henrik en smula otålig över att ha att göra med en person som så dåligt förstod hans ord, jag frågar er inte vilka förslag han
