var ställd i valet mellan förnuft och dårskap och stod i begrepp att välja dårskapen.
— Men jag älskar drottningen, Annibal, vare sig det nu är till min lycka eller olycka, så älskar jag henne av hela min själ. Det är vansinne, säger du, och jag medger att jag är vansinnig. Men du, Coconnas, som är förståndig, du skall inte lida för mina dårskaper och min olycka. Gå du tillbaka till hertigen och kompromettera dig inte.
Coconnas funderade ett ögonblick. Därefter höjde han på huvudet och svarade.
— Allt vad du säger är fullkomligt riktigt. Du är kär, handla därför som en kär människa. Vad mig beträffar, så har jag ambition och anser livet värt mera än en kvinnas leende. När jag riskerar livet, ställer jag upp mina villkor. Försök du också att uppställa dina.
Därmed räckte han La Mole handen och avlägsnade sig efter att ha växlat en sista blick med sin vän.
Omkring tio minuter efter att han lämnat sin post öppnades dörren och Margareta tittade försiktigt ut. Därpå fattade hon La Moles hand och drog honom in till sig, varefter hon stängde dörren med en omsorg, som visade vikten av det samtal som skulle äga rum.
Då hon kom in i sovrummet, satte hon sig på elfenbensstolen och drog till sig La Mole med båda händerna.
— Nu äro vi ensamma, sade hon. Låt oss nu tala allvar, min käre vän.
— Allvar? frågade La Mole.
— Eller förtroligt… passar det bättre? Det kan passera allvarliga saker i det intima livet, i synnerhet i en drottnings.
— Ja, låt oss då tala… om dessa allvarliga saker. Men på det villkoret, att ers majestät inte