Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/332

Den här sidan har korrekturlästs

326

blir ond över de vansinniga saker jag kommer att säga.

— Jag kommer bara att bli ond på en sak, La Mole, och det är om ni kallar mig madame eller ers majestät. För er är jag bara Margareta.

— Ja, Margareta, ja Margareta, utropade den unge mannen, och formligen slukade drottningen med sina blickar.

— Det är bra, sade Margareta. Således är ni svartsjuk, min vackre kavaljer?

— Åh, så att jag kan förlora förståndet!

— Fortfarande?…

— Så att jag kan bli vansinnig, Margareta!

— Och svartsjuk på vem då? Låt höra!

— På hela världen.

— Till exempel?

— På konungen i första rummet.

— Jag trodde ändå, att efter allt vad ni sett och hört borde ni vara lugn i det fallet.

— Och på den där de Mouy, som jag såg i morse för första gången och som, enligt vad jag i kväll sett, kommit er så nära.

— På herr de Mouy?

— Ja.

— Och vem har kommit er att misstänka herr de Mouy?

— Hör på… jag kände igen honom på hans figur, på färgen av hans hår och på en naturlig känsla av hat. Det var han som i morse var tillsammans med hertigen av Alencon.

— Nå, på vad sätt har det med mig att göra?

— Det är detta jag icke kan veta. Men tala i alla fall öppet, madame. En känsla som min kan i brist på annat åtminstone ha rätt till öppenhet i gengäld. Se här, jag faller till era fötter. Om det som ni känner för mig inte är någonting annat än en övergående känsla, återger jag er era trohets-