löften, jag avstår från hertigens av Alencon gunst och min hovmannasyssla och jag går att söka döden vid belägringen av La Rochelle, såvida inte kärleken dödar mig innan jag hunnit dit.
Margareta lyssnade leende till hans vackra ord och gav akt på hans behagfulla åtbörder. Därpå lutade hon drömmande sitt huvud mot hans brännheta hand.
— Ni älskar mig? sade hon.
— Åh, madame, mer än mitt liv, mer än min salighet, mer än allt. Men ni, ni… ni älskar mig inte!
— Stackars tok! mumlade hon.
— Ja, ers majestät, utropade La Mole alltjämt på knä. Jag har redan sagt er att jag är en dåre.
— Det förnämsta i ert liv är således er kärlek, käre La Mole?
— Det är hela mitt liv, madame.
— Nåväl, ni älskar mig således och vill stanna hos mig?
— Min enda bön till Gud är att han aldrig måtte låta mig komma bort ifrån er.
— Ni skall inte heller lämna mig. Jag behöver er, La Mole.
— Ni behöver mig! Solen behöver lysmasken!
— Om jag säger er, att jag älskar er, kommer ni att bli mig helt och hållet hängiven?
— Är jag inte redan det, madame?
— Ja, men ni tvivlar ännu på mig.
— Åh, jag har orätt, jag är otacksam, eller snarare, som jag redan sagt flera gånger, jag är en dåre. Men varför var herr de Mouy hos er här i kväll? Varför såg jag honom i morse tillsammans med hertigen? Varför den där körsbärsröda kappan, den där vita plymen, och hans försök att härma efter min hållning?…
— Olycklige, sade Margareta, som är svartsjuk och
