30
ett anfall mot Flandern, och jag har samlat omkring mig alla från min hemtrakt, som jag tror kunna vara ers majestät till nytta.
Hertigen, som erinrade sig den plan, om vilken béarnaren hade talat med Margareta på bröllopsnatten, lyssnade nu med ännu större uppmärksamhet.
— Gott, gott, sade konungen med sitt bleka leende, ju flera som komma desto bättre. För bara hit dem, Henrik. Men vad är det för adelsmän? Duktiga karlar hoppas jag.
— Jag vet inte, men mina adelsmän kunna aldrig gå upp mot ers majestäts egna, eller hertigens av Anjou eller hertigens av Guise men jag känner dem och vet att de komma att göra sitt bästa.
— Väntar ni många?
— Jag väntar en tio, tolv stycken till.
— Vad heta de?
— Jag har glömt deras namn, ers majestät, med undantag av en av dem, som Teligny har rekommenderat mig som en fulländad adelsman och som heter de la Mole…
— De la Mole… heter han inte Lerac de la Mole, inföll kungen, som var synnerligen hemma i genealogien, och är från Provence?
— Det stämmer alldeles, ers majestät. Som ni ser, skaffar jag folk ända från Provence.
— Vad mig beträffar, inföll hertigen av Guise med ett gäckande leende, så går jag ännu längre än hans majestät konungen av Navarra. Jag går ända till Piemont för att få tag i alla de säkra katoliker, som finnas där.
— Katoliker eller hugenotter, avbröt honom kungen, det gör ingenting till saken, bara det är duktiga karlar.
Han uttalade dessa ord i en så likgiltig ton, att hertigen av Guise blev högst förvånad.
— Ers majestät tänker på våra flamländare, sade
