32
— Bra svarat, min far, sade Karl IX. Visa de unga spolingarna att det är visdomen i lika hög grad som åldern, som kommit ert hår och skägg att gråna. Låt oss därför låta dem prata om sina turneringar och kärlekshistorier, så kan vi ensamma stanna kvar och tala om våra krig. Det är de goda rådgivarna, som göra de goda kungarna, min far. Farväl mina herrar, jag har en del saker att tala med amiralen om.
De båda unga männen avlägsnade sig, först kungen av Navarra och därefter hertigen av Guise. Utanför dörren gingo de efter en kylig bugning åt var sitt håll.
Coligny hade med en viss oro följt dem med blicken. Han kunde aldrig se dessa båda oförsonliga fiender tillsammans utan att frukta för en ny explosion. Karl IX förstod vad som rörde sig i hans inre. Han gick fram till honom och rörde vid hans arm.
— Var lugn min far, jag kommer att hålla båda till lydnad och respekt. Jag är nu verkligen konung, sedan min mor inte längre är drottning, och hon är inte längre drottning, sedan Coligny blivit min far.
— Åh, ers majestät, sade amiralen, drottning Katarina…
— Är en bråkmakerska. Med henne är det omöjligt att leva i fred. De italienska katolikerna äro alldeles vansinniga i sin fanatism och förstå sig inte på någonting annat än att utrota. Jag däremot vill medla fred, och jag vill ge mera inflytande åt dem som äro religiösa. De andra äro alltför oregerliga och nedsätta mitt anseende genom sina kärlekshistorier och utsvävningar. Vill du att jag skall tala öppet, min far? fortfor Karl. Jag misstror alla i min omgivning med undantag av mina nya vänner. Tavannes' ärelystnad förefaller mig misstänkt. Vieilleville älskar ingenting annat än gott
