vin och han skulle vara i stånd att förråda sin konung för en tunna Malvoisie. Montmorency tänker inte på någonting annat än jakt och tillbringar all sin tid tillsammans med sina hundar och falkar. Greve de Retz är spanjor och släkten Guise består av lothringare. Det är som om det inte skulle finnas några sanna fransmän i Frankrike mer än jag, min svåger från Navarra och du. Men vad mig beträffar, så är jag fastkedjad vid tronen och kan inte föra befälet över krigshärarna. Det är knappt man låter mig jaga så mycket jag vill i Saint-Germain och Rambouillet. Min kusin kungen av Navarra är för ung och har ännu alltför liten erfarenhet. För övrigt tycks han mig alltför mycket vilja efterlikna den helige Antonius, som kvinnorna ständigt bragte i fördärvet. Det finns bara du, min far, som är på samma gång tapper som Julius Cæsar och vis som Plato. Därför vet jag sannerligen inte vad jag bör göra: behålla dig kvar här som rådgivare eller skicka bort dig som general. Om du är min rådgivare, vem skall då föra befälet? Om du för befälet, vem skall då råda mig?
— Ers majestät, sade Coligny, det gäller att segra först, sedan blir det nog alltid någon råd efter segern.
— Är det din åsikt, min far? Nåväl, det må vara hänt. Det skall bli som du anser bäst. Om måndag reser du till Flandern och jag till Amboise.
— Tänker ers majestät lämna Paris?
— Ja. Jag är trött på allt bråket här och alla festerna. Jag är inte någon handlingens man, jag är en drömmare. Jag är inte född till att vara konung. Du skall tillsätta ett slags råd, som kommer att regera, medan du är ute i kriget, och såvida min mor icke blandar sig i leken, kommer allt att gå bra. Vad mig beträffar, så har jag redan bett Ronsard komma till mig, och när jag väl kommit bort härifrån, komma vi båda fjärran från världen, fjär-
3. Drottning Margot.
