34
ran från de elaka människorna, att i suset från våra stora skogar vid flodens strand och vid bäckarnas sorl tala om Gud och vad till honom hör. Detta är den enda tröst som människan har på jorden. Jag skrev i morse några verser till honom, i vilka jag bjöd honom komma till mig.
Kungen lade handen på sin elfenbensbleka panna och skanderade ett par strofer ur brevet.
— Bravo ers majestät, sade Coligny. Jag förstår mig bättre på krig än på sådant där, men det förefaller mig som: om ni skriver bättre poesi än Ronsard, Dorat och till och med Michel de l'Hospital, Frankrikes kansler.
— Menar du verkligen det, min far! utbrast Karl IX. Ser du, jag vill hellre kallas skald än någonting annat här i världen.
— Jag visste nog, sade Coligny, att ers majestät umgicks med muserna, men inte att de voro era förnämsta rådgivare.
— Näst efter dig, min far, näst efter dig. Det är bara för att inte bli störd i mitt förhållande till dem, som jag talar om allt det här för dig. Hör nu på, jag måste svara på en madrigal, som min vän, den store skalden, har skickat mig… Jag tänker därför genast ge dig alla de papper, som äro nödvändiga för att sätta dig in i de skiljaktigheter som råda mellan Filip II och mig. Det finns vidare ett slags fälttågsplan, som mina ministrar har kokat ihop. Jag skall söka reda på alltsammans och skicka dig det i morgon bittida.
— Hur dags då, ers majestät?
— Klockan tio. Om jag händelsevis skulle vara sysselsatt med att skriva verser och ha stängt in mig i mitt arbetsrum, nåväl, då kan du gå in i alla fall, och ta alla de papper, som du kommer att finna här på bordet i en röd portfölj. Färgen lyser genast i ögonen, så du kan ej ta miste. Vad
