Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/42

Den här sidan har korrekturlästs

36

bebott i tjugu år, låg alldeles intill kungens sovrum och erbjöd en egendomlig blandning av lantlighet och elegans. Så var till exempel bönpallen på vilken hon låg, av utomordentligt vackert snidad ek och klädd med sammet och guldkrepiner, medan bibeln som hon läste i — hon tillhörde nämligen den reformerta religionen — var en av dessa gamla utslitna böcker som man endast träffar på i de torftigaste hem.

Allting i rummet erbjöd samma underliga motsättning som bönpallen och bibeln.

— Nå, Madelon, sade kungen.

Kvinnan på bönpallen lyfte leende upp huvudet och reste sig därpå upp.

— Jaså, är det du, min son, sade hon.

— Ja, amma, kom hit.

Karl IX lät draperiet falla och satte sig på armstödet till en stol.

Amman gick fram till honom.

— Vad vill du, Charlot? frågade hon.

— Kom ända hit och svara lågt på mina frågor.

Amman närmade sig med en förtrolighet, som mycket väl kunde komma sig av den ömhet, som en kvinna alltid gripes av för det barn hon närt vid sitt bröst; men som den tidens pamfletter gåvo en annan, mindre vacker tydning.

— Här är jag, sade hon, tala.

— Den där karlen, som jag frågade efter, är han här?

— Ja, han har varit här en halvtimme.

Karl steg upp, gick fram till fönstret för att se efter om någon stod på tur, gick bort till dörren och lyssnade för att försäkra sig om att ingen stod utanför och kunde höra honom, skakade dammet av några vapen, smekte en stor vinthund, som följde honom tätt i hälarna och stannade när hans herre