44
var han en man på tjugufyra eller tjugufem år. Hans tänder voro glänsande vita och tycktes liksom lysa upp hans ansikte, då han log. Det var ett milt och vemodigt leende. Hans mun var utsökt vackert formad och mycket uttrycksfull.
Vad den andre resanden beträffar var han en fullkomlig motsats till den förre. Under hatten med dess raka brätten syntes ett snarare rött än blont hår, rikt och krusigt, och hans svarta ögon glödde med en dyster och flammande eld. Återstoden av ansiktet utmärkte sig för en skär hy, hans läppar voro tunna och hans mustascher guldbruna. Även han hade beundransvärt vita tänder. Allt som allt var han med sin ljusa hy, sin resliga gestalt och sina breda axlar en mycket ståtlig kavaljer i ordets vanliga bemärkelse, och under hela den timme, som han sett upp mot alla fönster under förevändning att söka efter någon värdshusskylt, hade han varit utsatt för mycken uppmärksamhet från kvinnornas sida. Männen skulle kanske snarare haft lust att brista i skratt vid åsynen av hans slitna kappa och gammalmodiga stövlar, men de hade kvävt skrattet och med sin mest älskvärda min uttalat ett »Gud signe» vid anblicken av hans ansikte, som under en minut kunde antaga tio olika uttryck.
Det var han som först tilltalade den andre främlingen, vilken också gav akt på skylten utanför Den Vackra Stjärnan.
— Guds död, min herre, sade han med horribel piemontesisk dialekt, befinna vi oss inte nu i närheten av Louvren? Hur som helst, så tror jag, att ni har samma smak som jag, vilket är mycket smickrande för mig.
— Ja, svarade den andre, på provencalsk dialekt, som inte var mindre löjlig än den andres piemontesiska uttal, jag tror verkligen att det här värdshuset ligger i närheten av Louvren. Emellertid är
