i festligheter, efter vad jag hört sägas. Man talar åtminstone inte om annat än baler, fester och karuseller. Man roar sig tappert i Paris, inte sant?
— Det är ganska måttligt, svarade värden, åtminstone ännu så länge. Men vi kommer att få roligt, hoppas jag.
— Hans majestät kungens av Navarra bröllop har dragit mycket folk till staden, sade la Mole.
— Ja, en mängd hugenotter, sade la Hurière. Men ursäkta, tillade han, herrarna är kanske hugenotter?
— Jag! utropade Coconnas. Nej, jag är katolik som den helige fadern i Rom.
La Hurière vände sig nu mot de la Mole som för att fråga honom. Men denne förstod ej hans blick eller brydde sig ej om att svara honom.
— Fast ni inte känner till hans majestät, kungen Navarra, mäster La Hurière, känner ni kanske till amiralen. Jag har hört sägas, att amiralen kommit i gunst vid hovet och man har rått mig att uppsöka honom. Om hans adress inte fastnar i halsen på er, kan ni kanske säga mig var han bor…
— Han bodde vid Rue de Béthisy, här till höger, svarade värdshusvärden, med en inre tillfredsställelse, som han ej förmådde dölja.
— Vad nu, bodde han? frågade La Mole. Har han flyttat?
— Ja, kanske till en annan värld.
— Vad skall det betyda? utropade de båda adelsmännen på en gång. Har amiralen dött?
— Vad hör jag, herr de Coconnas, frågade värden med ett elakt leende, ni tillhör hertigens av Guise parti och har ändå inte reda på den saken?
— Vilken sak?
— Ja, i förrgår, då amiralen gick över Place Saint-Germain-l'Auxerrois blev han träffad av ett bösskott utanför kanonikern Pierre Pilles hus.
