Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/58

Den här sidan har korrekturlästs

52

— Och blev dödad! utropade de La Mole.

— Nej, kulan krossade endast armen på honom och klippte av två fingrar, men man hoppas att den var förgiftad.

— Vad säger du din usling? utbrast de La Mole, man hoppas…

— Jag menade, att man tror, svarade värden. Tänk inte på ett förfluget ord. Jag råkade säga det helt ofrivilligt.

Därmed vände La Hurière ryggen åt La Mole och gjorde en åtbörd av hemligt samförstånd med Coconnas.

— Verkligen! utbrast Coconnas förtjust.

— Verkligen! mumlade La Mole smärtsamt överraskad.

— Ja, det är verkligen, som jag sagt, svarade värden.

— I så fall, sade de La Mole, måste jag bege mig till Louvren. Kan jag träffa kung Henrik där?

— Troligen, eftersom han bor där.

— Jag går också till Louvren, sade Coconnas. Kan jag träffa hertigen av Guise där?

— Förmodligen, ty jag såg honom alldeles nyss rida förbi med omkring tvåhundra adelsmän.

— Kom då, herr de Coconnas, sade de La Mole.

— Jag följer er, svarade Coconnas.

— Men supén? frågade mäster La Hurière.

— Jag kommer kanske att supera hos kungen av Navarra, svarade de La Mole.

— Och jag hos hertigen av Guise, sade Coconnas.

— Och jag, mumlade värdshusvärden efter att ha följt de båda adelsmännen med ögonen, då de begivit sig på väg till Louvren, jag skall skura min hjälm, ladda min bössa och slipa min bardisan. Man vet inte vad som kan hända.