54
daten. Emellertid frågade han Coconnas, om denne inte kunde säga lösen.
Coconnas blev tvungen att erkänna, att han inte kände till den.
— Då kan ni inte få komma in, sade soldaten.
I samma ögonblick kom en herre, som stått och samtalat med en vaktofficer och som hört Coconnas samtal med soldaten, fram till honom.
— Vat vilja ni den herr av Guise? frågade han.
— Jag vilja tala med honom, svarade Coconnas leende.
— Umejligt… hertiken vara hos kånunken.
— Jag har emellertid ett brev som beordrar mig att söka upp honom i Paris.
— Aha, ni hava brev?
— Ja, och jag kommer långväga ifrån.
— Aha, ni komma långväga?
— Jag kommer från Piemont.
— Kott, kott, annan sak. Och ni heta?
— Greve Annibal de Coconnas.
— Kott, giva mig brefet herr Annipal…
— Det var en artig karl, på min ära, mumlade La Mole för sig själv, om jag kunde få tag i en likadan, som kunde hjälpa mig fram till kungen av Navarra.
— Man giva mig brefet, fortfor den tyske adelsmannen och sträckte fram handen mot Coconnas, som stod och tvekade.
— Guds död, sade piemontesaren, vilken var misstrogen som alla halvitalienare, jag vet inte om jag bör göra det… Jag har inte den äran att känna er.
— Jak är Pesme… jak tillher hertiken av Guise.
— Pesme, mumlade Coconnas, det namnet känner jag inte till.
— Det är herr de Bessme, inföll vaktposten. Uttalet förvillar er. Ge honom brevet, jag ansvarar för att ni gott kan göra det.
