— Ja, det är en trevlig tysk, den där herr de Bessme… Och ni, vem har fört er hit?
— Herr de Mouy… Jag sade er ju, att hugenotterna äro väl anskrivna vid hovet de också… Har ni träffat hertigen av Guise?
— Nej inte än… Och ni, har ni fått audiens hos kungen av Navarra?
— Nej, men det kan nog inte dröja länge. Man har fört mig hit och bett mig vänta här.
― Ni skall få se, att det blir en stor supé och att vi bli placerade sida vid sida. Det är verkligen en besynnerlig slump! I två timmar har ödet nu förenat oss… Men hur är det fatt, ni förefaller så tankfull.
— Jag, utbrast de La Mole och ryckte till, ty han var i själva verket ännu litet bländad av den vackra syn han sett. Nej, det är jag inte, men det här stället ger anledning till en mängd reflexioner.
― Filosofiska, inte sant? Det är precis på samma sätt med mig. Just som ni kom in, gick jag och tänkte på alla min lärares föreskrifter. Känner ni Plutarkus?
— Javisst! svarade La Mole leende. Det är en av mina favoritförfattare.
— Denne store man, sade Coconnas allvarligt, tog säkert inte miste, då han liknade naturens gåvor vid blommor, som äga en utomordentlig förmåga att läka sår
— Kan ni grekiska, herr de Coconnas? frågade La Mole och såg på den andre.
— Nej, men min lärare kunde det, och han uppmanade mig att vid hovet sysselsätta mig med disssioner om dygden. Detta gör ett mycket gott intryck förklarade han. Därför talar jag om det för er. Apropå, är ni hungrig?
― Nej.
― Men det föreföll mig, som om ni var ganska
