65
Henrik II:s änka var klädd i den sorgdräkt, som hon burit alltsedan sin makes död. Fastän hon nu var en kvinna på omkring femtiotvå eller femtiotre år verkade hon lika vacker som i sin ungdom. Hennes bostad liksom hennes dräkt var en änkas. Allting här verkade dystert: väggar, möbler.
Just som änkedrottningen syntes som mest försjunken i tankar, öppnades dörren av en man, som drog undan draperiet och såg in i rummet med sitt bleka ansikte.
— Allt går galet, sade han.
Katarina höjde på huvudet och igenkände hertigen av Guise.
— Vad nu, går allting galet, sade hon. Vad menar ni, Henrik?
— Jag menar, att kungen är mer än någonsin betagen i sina förbannade hugenotter, och att om vi väntar med vårt stora företag tills han har begivit sig härifrån, måste vi vänta ännu längre, kanske i evighet.
— Vad är det då som har hänt? frågade Katarina med samma lugna min som vanligt.
— Jo, alldeles nyss har jag för tjugonde gången frågat kungen, om man längre skall tåla de oförskämdheter, som hugenotterna tillåta sig alltsedan deras amiral blev sårad.
— Nå, vad svarade min son? frågade Katarina.
— Han svarade mig så här: »Hertig, man misstänker, att det är ni som är upphovsmannen till attentatet mot min andre far, amiral Coligny. Försvara er bäst ni gitter. Vad mig beträffar, så skall jag nog förstå att försvara mig själv, om man vågar förolämpa mig…» Därpå vände han mig ryggen och började mata sina hundar.
— Försökte ni inte tala förnuft med honom?
— Jovisst, men han svarade mig i den ton, som
