ni vet han brukar använda, och såg på mig med den blick, som är så karaktäristisk för honom: »Mina hundar äro hungriga, och den människa är inte född, som skulle kunna förmå mig att låta dem vänta» Då gick jag hit för att underrätta er.
— Det gjorde ni rätt i, sade änkedrottningen.
— Men vad är att göra?
— Vi måste göra ett sista försök.
— Vem skall göra det?
— Jag. Är kungen ensam?
— Nej. Han är tillsammans med herr de Tavannes.
— Vänta mig här. Eller hellre, följ mig på avstånd.
Katarina steg genast upp och begav sig till det rum, där kungens favorithundar hade sitt tillhåll på turkiska mattor och sammetskuddar.
På vägen tog hon på sig en min full av ångest. Över hennes ansikte, som var blekt, rullade en tår.
Hon närmade sig ljudlöst Karl IX som höll på att mata sina hundar.
— Min son, sade Katarina med en så väl spelad darrning på rösten, att kungen spratt till.
— Hur är det fatt, madame? frågade Karl IX och vände sig livligt om.
— Min son, svarade hon, jag ber om er tillåtelse att få draga mig tillbaka till ett av era slott, vilket som helst, bära det ligger långt från Paris.
— Varför då, madame? frågade Karl IX och riktade mot henne sin glasartade blick, som ibland kunde bli så genomträngande.
— Därför att jag varje dag får höra talas om nya skändligheter av hugenotterna, därför att jag i dag hört protestanterna uttala hotelser mot er i själva Louvren och därför att jag inte vill bevittna dylika ledsamheter.
— Ni måste dock komma ihåg, min mor, sade
