70
mit in, att stanna kvar och göra ett sista försök.
Kungen följde sin mor med blicken, denna gång utan att kalla henne tillbaka. Därpå började han åter smeka sina hundar och visslade på en jaktvisa.
Plötsligt avbröt han sig.
— Min mor har verkligen ett kungligt sinnelag, sade han, hon inbillar sig allting. Kan man tänka sig att med berått mod döda några dussin hugenotter, därför att de kommit och begärt rättvisa. Är det inte deras rättighet, när allt kommer omkring?
— Några dussin, mumlade hertigen av Guise.
— Ah, är ni där, hertig, utbrast kungen och låtsades först nu lägga märke till honom. Ja, några dussin, sade jag. Om någon i stället komme till mig och sade: »Ers majestät, ni kommer att bli befriad från alla era fiender på en gång, och i morgon skall det inte finnas kvar en enda, som kan förebrå er de andras död…» nåväl, det vore en annan sak.
— Vad säger ers majestät?
— Tavannes, avbröt kungen, ni tröttar ut Margot. Lägg henne tillbaka på sin plats. Visserligen bär hon min systers namn, men det bör väl inte vara något skäl för att alla människor skola smeka henne.
— Men, ers majestät, om någon kom och sade till er: »Ers majestät, i morgon kommer ni att vara befriad från alla era fiender…»
— Vilket helgon skulle man väl kunna förmå att stiga ned och åstadkomma ett sådant underverk?
— I afton ha vi den 24 augusti, ers majestät, och det skulle således vara den helige Bartolomeus, som skulle ingripa.
— Jo, det var just ett vackert helgon, sade kungen, som lät flå sig levande.
— Så mycket bättre… ju mer han fått lida, desto större hämnd kommer han att ta på sina bödlar.
— Jaså, ni, min kära kusin, sade kungen, ni med
