er vackra lilla värja med guldfäste skulle från och med i kväll tills i morgon kunna döda tio tusen hugenotter! Så sant jag lever… ni är verkliegn rolig, herr de Guise!
Kungen brast ut i skratt, men detta skratt klingade så falskt, att ekot därav i rummet fick en dyster ton.
— Ers majestät, blott ett ord, återtog hertigen och ryste ovillkorligen vid ljudet av detta skratt, som lät rentav omänskligt. Ni behöver blott göra en åtbörd, och allt är ordnat. Jag har schweizarna, jag har elvahundra adelsmän, jag har lätta kavalleriet, jag har borgarna, ers majestät har sitt garde, sina vänner, sin katolska adel… Vi äro tjugu mot en.
— Nåväl, eftersom ni är så stark, min kusin, varför i all rimlighets namn kommer ni och tutar klagovisor i öronen på mig… Gör det utan mig, gör det bara…
Och kungen började åter sysselsätta sig, med sina hundar.
Nu drogs draperiet åt sidan och Katarina visade sig åter.
— Allt går. bra, sade hon till hertigen, fortsätt att försöka övertala honom, han kommer att ge med sig.
Därpå föll dörrdraperiet åter tillbaka, utan att Karl IX sett sin mor, eller också låtsades han ej se henne.
— Men, sade hertigen av Guise, först måste jag veta, att jag handlar ers majestät till behag om jag gör som jag själv önskar.
— Sannerligen, kusin Henrik, ni sätter kniven på strupen på mig. Men jag kommer inte att finna mig i det, jag är ju kung, för tusan.
— Nej, inte än ers majestät, men om ni vill kan ni vara det i morgon.
— Jaså, det var verkligen höjden, sade kungen,
