72
då skulle man också döda kungen av Navarra, prinsen av Condé… här i mitt slott, nej, det går inte.
Därpå tillade han med otydlig röst:
— Utanför slottet däremot… det säger jag ingenting om.
— Ers majestät, utbrast hertigen av Guise, de komma att gå ut på äventyr i kväll tillsammans med er bror, hertigen av Alencon.
— Tavannes, sade kungen med underbart väl spelad otålighet, ser ni inte, att ni retar min hund. Kom hit, Actéon, kom hit…
Därmed lämnade Karl IX rummet utan att vilja höra någonting mer och gick in till sig samt lämnade Tavannes och hertigen av Guise nästan lika osäkra som förut.
Under tiden tilldrog sig en scen av helt annat slag hos Katarina, vilken efter att ha rått hertigen av Guise att stå på sig gått tillbaka till sin våning, där hon funnit församlade de personer, som vanligen brukade vara samlade, då hon gick och lade sig.
Då Katarina återvände hade hon på sig samma leende min, som då hon begav sig till kungen. Så småningom avskedade hon på det mest älskvärda sätt den ena efter den andra av sina hovdamer och hovmän. Snart var endast Margareta kvar. Hon satt vid det öppna fönstret försjunken i tankar och betraktade himlen.
Då änkedrottningen blivit ensam med sin dotter öppnade hon flera gånger munnen för att tala men varje gång hejdade en dyster tanke de ord, som voro nära att tränga sig över hennes läppar.
Då drogs dörrförhänget åt sidan och Henrik av Navarra inträdde i rummet.
Den lilla vinthunden, som sov i en fåtölj, sprang upp och rusade fram mot honom.
— Ni här, min son, sade Katarina och spratt till. Tänker ni supera i Louvren?
