— Nej, madame, svarade Henrik, jag skall gå ut i staden i kväll tillsammans med herrarna Alencon och Condé. Jag trodde nästan att jag skulle träffa dem här, sysselsatta med att uppvakta er.
Katarina log.
— Gå ni, sade hon, gå ut ni bara… Herrarna ha det verkligen bra, som kunna ge sig ut var som helst. Inte sant, min dotter?
— Det är sant, svarade Margareta, friheten är verkligen en god och behaglig sak.
— Menar ni, att jag berövat er den, madame? sade Henrik och bugade sig för sin gemål.
— Nej, jag beklagar inte mig själv utan kvinnornas lott i allmänhet.
— Tänker ni kanske gå och besöka amiralen, min son? frågade Katarina.
— Ja, det kan nog hända.
— Gå dit. Det kommer att göra ett gott intryck. I morgon skall ni tala om för mig hur det står till med honom.
— I så fall går jag säkert, madame, eftersom ni gillar det.
— Jag, sade Katarina, jag kan ingenting gilla eller ogilla. Men vem är det som kommer? Skicka bort dem, skicka bort dem.
Henrik tog ett steg mot dörren för att utföra Katarinas befallning. Men i samma ögonblick drogs dörrförhänget åt sidan och madame de Sauves ljuslockiga huvud blev synligt.
— Madame, sade hon, det är parfymören René, som ers majeslät har låtit kalla hit.
Katarina kastade en blixtsnabb blick på Henrik av Naavrra. Den unge fursten rodnade lätt, men strax därpå överdrogs hans ansikte av en nästan förfärande blekhet. Man hade nämnt namnet på hans moders mördare. Han kände på sig, att hans
