74
ansikte förrådde hans sinnesrörelse, och gick därför och lutade sig mot fönsterkarmen.
I samma ögonblick inträdde två personer, den ene anmäld, den andre oanmäld.
Den förste var parfymören René, som gick fram till änkedrottningen med alla en florentisk tjänares djupa vördnadsbetygelser. Han höll i handen ett skrin, som han öppnade och vars alla fack voro fulla av flaskor och puderaskar.
Den andra var hertiginnan av Lothringen, Margaretas äldre syster. Hon kom in genom en liten lönndörr från kungens rum och var alldeles blek och darrande. I förhoppning att ej bli observerad av änkedrottningen, som just var sysselsatt med att tillsammans med madame de Sauve undersöka innehållet i det skrin, som René hade fört med sig, gick hon och satte sig hos Margareta, framför vilken kungen av Navarra stod och strök sig med handen över pannan, som om han sökte hämta sig från sin förvirring.
I detta ögonblick vände Katarina sig om.
— Min dotter, sade hon till Margareta, ni kan dra er tillbaka nu. Min son, tillade hon, vänd mot kungen av Navarra, gå ut och roa er i staden.
Margareta steg upp och Henrik vände sig om till hälften.
Hertiginnan av Lothringen fattade Margaretas hand.
— Min syster, viskade hon lågt och ivrigt, gå inte härifrån, gå inte in till dig. Jag har fått rådet från hertigen av Guise, som nu vill rädda dig liksom du räddat honom.
— Vad säger du, Claude? frågade Katarina och vände sig om.
— Ingenting, min mor.
— Viskade du inte någonting till Margareta?
— Jag sade henne bara godnatt och bad henne hälsa hertiginnan av Nevers.
