tigen av Alencon och prinsen av Condé vänta på mig. De utmärkta parfymerna göra mig kollrig, jag fruktar de kunna beröva mig minnet. På återseende, madame.
— På återseende. I morgon kommer ni och talar om för mig, hur det står till med amiralen, eller hur?
— Det skall jag inte glömma. Vad nu, Phoebe, hur är det fatt?
— Phoebe! ropade änkedrottningen otåligt.
— Kalla till er hunden, madame, sade béarnaren, den vill hindra mig att gå ut härifrån.
Änkedrottningen steg upp, tog den lilla hunden i halsbandet och höll fast den, medan Henrik avlägsnade sig. Dennes ansiktsuttryck var så lugnt och leende, som om han inte haft den minsta aning om att han svävade i dödsfara.
Den lilla hunden lyckades slita sig lös från Katarina av Medici och sprang efter honom. Änkedrottningen skyndade efter för att gripa tag i den. Dörren hade emellertid redan slagit igen och den trogna hunden kunde blott sticka nosen under dörrförhänget och upphäva ett långdraget och sorgset gnällande.
— Charlotte, sade Katarina av Medici till madame de Sauve, gå nu och hämta hertigen av Guise och herr Tavannes, som vänta i min bönkammare, och följ med dem tillbaka hit för att hålla sällskap med hertiginnan av Lothringen, som inte mår riktigt bra i kväll.
