Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/84

Den här sidan har korrekturlästs

78


VII.
NATTEN DEN 24 AUGUSTI 1572.

När La Mole och Coconnas avslutat sin magra kvällsvard — de stekta hönsen på värdshuset Vackra Stjärnan funnos nämligen endast på skylten — svängde Coconnas om stolen, sträckte ut benen framför sig, lutade armbågen mot bordet och läppjade för sista gången på sitt vinglas.

— Tänker ni gå och lägga er genast, herr de La Mole? frågade han.

— Jag skulle sannerligen ha god lust till det, ty det kan hända att man kommer och väcker mig i natt.

— Så är det med mig också, sade Coconnas, och därför tycker jag att vi i stället för att gå och lägga oss och vänta på att bli efterskickade borde begära fram kort och ta oss ett parti. På så sätt bli vi färdiga att ge oss iväg när som helst.

— Det förslaget går jag gärna med på. Men jag har bra litet pengar på mig för att kunna spela. Jag har knappt hundra guldécus i min kappsäck, och det är hela min förmögenhet. Men jag får försöka min lycka med vad jag har.

— Hundra guldécus! utropade Coconnas, och det beklagar ni er över! Guds död, jag för min del har bara sex.

— Jaså, sade La Mole, men jag såg er ju ta fram ur en en börs som inte bara föreföll mig väl späckad utan rentav överfylld.

— Ja, svarade Coconnas, de pengarna har jag med mig för att betala en gammal skuld till en av min fars gamla vänner, som jag misstänker är en smula hugenott liksom ni. Ja, jag har verkligen hundra rosennobler, fortfor Coconnas och slog på sin ficka, men de tillhöra mäster Mercandon. Vad mitt per-