88
Dessa ord kommo Coconnas att rysa och bli helt blek. Nu först började han förstå.
— Vad nu, utropade han, denna fest, denna bankett, skulle den vara… tänker man…
— Ni tycks ha svårt för att gissa, sade Maurevel, och det syns nog att ni inte är så trött som vi på kättarnas fräckhet och förolämpningar.
— Och ni har åtagit er, sade Coconnas, att bege er till amiralen, och…
Maurevel log och drog Coconnas med sig fram till fönstret.
— Ser ni torget därborta, sade han, i ändan av gatan? Kan ni se där bakom kyrkan… en trupp som helt tyst ställer upp sig i skuggan?
— Ja.
— De män, som bilda denna trupp, ha liksom mäster La Hurière, ni och jag ett kors på hatten.
— Nå?
— Jo, det är en trupp schweizare. Som ni vet ha schweizarna stått fadder åt kungen.
— Åh… sade Coconnas.
— Ser ni, den där ryttartruppen, som just nu passerar längs kajen? Känner ni igen anföraren?
— Hur vill ni, att jag skall kunna känna igen honom? frågade Coconnas rysande. Jag har kommit till Paris först i kväll.
— Jo, det är han, som ni stämt möte med i Louvren vid midnatt. Som ni ser, väntar han er.
— Hertigen av Guise?
— Ja, just han. Ser ni den där kaptenen, som just kommer in på gatan. Titta noga efter vad han gör.
— Han knackar på alla dörrar. Men vad är det för någonting som lyser på de där dörrarna?
— Ett vitt kors, unge man, ett likadant kors, som vi ha på hattarna. Förr i världen överlät man åt Gud att känna igen de sina. Nu för tiden äro
