Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/97

Den här sidan har korrekturlästs
91

vida han ej redan är en hugenott, och han kommer att få åka som alla de andra.

Coconnas var mera förbryllad än någonsin över allt vad han såg och hörde. Han såg än på värden, som tagit på sig en hotfull min, och än på Maurevel, som helt lugnt drog fram ett papper ur fickan.

— Vad mig beträffar, så har jag min lista här, sade han. Om varje god katolik bara gör tiondelen av det arbete, som jag tänker uträtta i natt, så kommer det inte att finnas en enda kättare i hela landet i morgon.

— Tyst, sade La Hurière.

— Vad är det? frågade Coconnas och Maurevel på samma gång.

Nu ljöd det första klämtslaget från Saint-Germain-l'Auxerrois.

— Det var signalen! utropade Maurevel. Tiden har således blivit framflyttad. Det skulle bli först vid midnatt, hade jag hört… Nåja, så mycket bättre! När det gäller Guds och konungens ära, är det bättre att klockorna gå för fort än att de gå för sakta.

Nu hördes åter larmklockans dystra klang. Strax därpå ljöd ett skott och nästan samtidigt syntes lågorna från en eldsvåda liksom en blixt upplysa Rue de l'Arbre-Sec.

Coconnas strök handen över pannan, som var fuktig av svett.

— Man har redan börjat, sade Maurevel, framåt!

— Ett ögonblick, vänta ett ögonblick, sade värdshusvärden, låt oss först sörja för huset. Jag vill inte att min hustru och mina barn skola bli dödade, medan jag är borta. Det finns en hugenott här.

― Herr de La Mole! utbrast Coconnas och spratt till.

― Ja, kättaren har ramlat rakt i varggropen?