om så skulle behövas, och förhindra att man tar hans pengar.
Coconnas skyndade uppför trappan efter värden och hann snart upp honom.
I samma ögonblick som de kommo fram till dörren, hördes bösskott ute på gatan. Ögonblicket därpå hördes La Mole hoppa ur sängen.
― För fan! mumlade La Hurière, jag tror han har vaknat.
— Del ser så ut, sade Coconnas.
— Han kommer nog att försvara sig, eller hur?
— Det är han i stånd till. Tänk, mäster La Hurière, om han skulle slå ihjäl er, det vore bra lustigt!
— Hm! mumlade värden.
Han lugnade sig emellertid, då han tänkte på att han var beväpnad med en god bössa, och slog in dörren med en kraftig spark.
La Mole, som var utan hatt, men fullt påklädd, hade förskansat sig bakom sin säng, där han stod med värjan mellan tänderna och en pistol i vardera handen.
— Åhå, sade Coconnas och vidgade näsborrarna likt ett vilddjur, som vädrar blod, det här börjar bli intressant, mäster La Hurière. Framåt!
— Jaså, man tänker mörda mig! utropade La Mole med blixtrande ögon, jaså, det är du, din skurk!
Mäster La Hurière svarade med att sänka sin bössa och sikta på den unge mannen. Men La Mole hade i tid lagt märke till hans rörelse, och i samma ögonblick som skottet gick av, kastade han sig på knä och kulan flög över hans huvud.
— Hjälp! ropade La Mole, hjälp herr de Coconnas!
— Hjälp! ropade Maurevel och La Hurière på en och samma gång.
