“I allt öfverskridande måttan,” säger Taine, “men ännu mera sällsam, står han icke allenast utom ledet, utan äfven utom hvarje ram; till temperament, instinkter, själsförmögenheter, inbillning, lidelser, moral, synes han gjuten i särskild, egen form, sammansatt af annan metall än sina landsmän och samtida.” Aldrig har heller en individuell karaktär lika djupt tryckt sin prägel på sitt verk som Napoleon I tryckte sin på den samhällsbyggnad han i Frankrike uppförde efter revolutionen.
Men äfven på det öfriga Europa skulle han utöfva sitt mäktiga inflytande. Uppburen af de lefvande krafter, revolutionen frigjort, förde han först dess idéer öfver Frankrikes gränser, för att sedermera, efter lyckliga krig och eröfringar, på spillrorna af det gamla Europa söka förverkliga sin dröm om ett nytt världsrike efter Kari den stores förebild och uppföra det stolta kejsardöme, i hvilket de europeiska makterna blefvo lydriken under Frankrike och de gamla härskarehusen den franske kejsarens vasaller.
I hjärtat af Europa kvarstod ännu det heliga romerska riket af den tyska nationen, om hvilket Voltaire redan begabbande sagt, att “det hvarken var heligt eller romerskt eller ett rike.” Ännu fanns en romersk-tysk kejsare, men kronans bärare hade knappast kvar glansen, långt mindre ens en del af den gamla makten, det forna anseendet och inflytandet på de folk, som stannat under hans spira. Hvar och en af de många små tyska makthafvarne hade inrättat sig så godt han kunnat och funnit det öfverensstämmande med sina intressen, men för rikets väl ville han icke lyfta ett finger. Afund och ränker mellan de store, ständiga gränstvister mellan de små; öfver allt härskade den skamlösaste egoism, den skadligaste obeslutsamhet, parad med despotiskt godtycke mot den svagare.
Under sådana förhållanden måste det romersk-tyska riket ramla för första kraftiga stöt, som riktades mot det. Stympadt och nästan tillintetgjordt lefde Preussen, den lilla återtoden af Fredrik den stores berömda monarki, uteslutande af den kejserliga segerherrens nåd. Det stolta Habsburgska husets ättling, den Österrikiske kejsaren, var glad öfver att kalla den korsikanske uppkomlingen sin måg; Italien fanns endast till namnet och var ett viljelöst redskap i sin eröfrares hand, ja, till och med den katolska kyrkans öfverhufvud, påfven, fann för godt att hylla Cæsar på Frankrikes tron; den ryske zaren var hans vän och bundsförvandt, liksom de spanska Bourbonerna i honom sågo sin beskyddare och gynnare. Endast England hyllade aldrig usurpatorn och satte mot honom ett lika förbittradt som envist motstånd. Hans segrar på kontinenten kunde det icke hindra, men på hafvet härskade Britannia öfver vågorna, och knappt hade Napoleon lyckats spränga en koalition, förrän engelsmännen redan bragt en annan å bane mot honom.
Sålunda förbrukades Frankrikes krafter i ständiga krig och bragtes Europas folk till förtviflan under despotismens godtycke och trycket af gärder och utskrifningar, till dess att slutligen, då titanen frestade det omöjliga, folkandan reste sig för att afskudda det förtryckanke oket. Spanien, det bedragna och i sin nationalkänsla och fosterlandskärlek djupt kränkta Spanien, gjorde början, och sedan Napoleon i Rysslands ödemarker sett sin armé upprifvas i mördande slaktningar och af den oblidkeliga nordiska vintern, lyssnade äfven Europas furstar till sina folks maningsrop och förbundo sig mot det Napoleonska väldet.
