Vid 1809 års ingång var ställningen i Sverige så bedröflig och hotande som möjligt; från alla håll förestodo fientliga infall, på samma gång hoppet att kunna försvara landet mot dess fiender blef allt svagare och missnöjet med de tryckande gärderna och landtvärnsskyldigheten i förening med harmen öfver landtvärnets öde tilltog och allt mera riktades mot konungens person. Tanken på att skilja konungen från tronen mognade också hastigt under dylika förhållanden både hos militärbefälet och de civile ämbetsmännen.
Flera planer att aflägsna konungen från regeringen — till och med genom lönmord — hade redan varit å bane, men öfvergifvits, då den 5 februari ett tjugutal af de missnöjde möttes på Beckers värdshus vid Norrtullsgatan och därstädes öfverenskommo att åter samlas den 8 februari vid middagstiden för att passa på konungen, då han från slottet återvände till Haga, gripa honom, sätta honom i en täcksläde och föra honom till Vaxholm, där han skulle hållas innesluten, medan man anmodade konungens farbroder, hertig Carl, att öfvertaga styrelsen, hvarefter ständerna skulle sammankallas för att bestämma öfver konungens öde. Detta i hög grad äfventyrliga tilltag, för hvilket så få förberedelser gjorts, att icke ens de för konungens bortförande nödiga hästarne anskaffats, och som helt och hållet hvilade på de tjugu deltagarnes armar, afstyrdes emellertid lyckligtvis af Hans Järta, bland hvars minsta förtjänster det säkerligen icke är att ha hindrat utförandet af en plan, som lätt kunnat leda till ett konungamord, hvilket då skulle blifvit det andra inom en half mansålder. Företaget slog sålunda felt; “det enda, som ej slog fel, var den beställda middagen på Beckers värdshus, hvilken jämväl intogs.”
Minan måste likväl slutligen springa; alltför många kände till de stämplingar, som förehades mot konungen, och slutligen erhöll Gustaf IV Adolf själf kunskap om att en del af den västra armén, som opererade mot Norge, under befäl af öfverstelöjtnanten Georg Adlersparre brutit upp för att tåga de sammansvurne i hufvudstaden till hjälp. Konungen beslöt då att lämna Stockholm och begifva sig till armén i Skåne, hvarför åtgärder måste vidtagas för att hindra hans resa, om inbördes krig skulle förekommas. General Adlercreutz blef nu den man, hvars ingripande afgjorde ställningen.
Måndagen den 13 mars var Adlercreutz också beredd att handla och så säker på sin sak, att han klockan sex på morgonen efter sin hemkomst från Amaranter-orden, där han dansat hela natten, till lagman Poppius kunde, i det han tryckte hans hand, säga: “Nu kan hvarken Gud i himmelen eller fan i helvetet hjälpa konungen ur våra händer.”
Middagstiden var utsatt till konungens afresa. Skulle denna förekommas, var således ingen tid att förlora. Det dristiga steget skulle också tagas klockan nio efter paraden.
“Då jag”, säger grefve H. G. Trolle-Wachtmeister, som var invigd i saken, “fick höra, att paraden blifvit afsagd och såg kl. ½ 10 allt vara tyst och stilla utanför slottet samt en mängd unga officerare i stillhet gå därifrån, trodde jag, att för denna gången intet skulle ske … I förmodan att det för närvarande ej var något att vänta, lämnade jag revisionen, där jag stått på utpost, och efter att ha varit hos min far, kom jag kl. 10 på Norrbro, där jag vid alla uppgångarne till slottet får se kyrassiervakter fördelas, som hindrade hvem som helst att
