slippa fram. Jag kastar då ögonen upp åt slottet och finner två fönster öppna tätt intill pelarsalen, hvilket var signalen, att det som borde ske, var skedt. Folket strömmade af och an; bekymmer var måladt på de flestas ansikten, och ingen visste, att den, som vållade det, nu satt instängd 200 steg ifrån dem. Endast kyrassiervakterna syntes lugna. I folkets åsyn sutto de och skarpladdade sina pistoler ganska långsamt och uppenbart, hvilket gjorde ett förundransvärdt intryck på folket, som ej visste hvad det betydde, utan tillskref det någon ny galenskap af kungen, tills efter ¼ timme katastrofen blef i grannskapet af slottet allmänt bekant.”
Adlercreutz hade på utsatt tid jämte dem, som han stämt till sitt möte, infunnit sig i slottet. Endast åtföljd af sex adjutanter inträdde han därpå oanmäld hos konungen, som däröfver blef icke litet häpen, och besvor honom att icke resa och blottställa landet för inbördes krig samt staden, lämnad utan garnison, för sköfling af packet. Konungen svarade torrt, att han reser och att borgmästaren och brigadechefen för borgerskapet finge draga försorg om lugnets bibehållande i staden. Nu förklarade man för honom, att man ej kunde tillåta hans afresa, hvarvid konungen råkade i raseri, ropade, att han ville se den, som skulle hindra honom att resa, och rusade mot Adlercreutz med dragen värja, hvilken genast togs ifrån honom, oaktadt hans motstånd, hvarunder han våldsamt slog omkring sig och skrek: "Gif mig min värja! Förräderi — hjälp, hjälp, hjälp! De vilja mörda mig!” Konungens tjänstgörande uppvaktning samt drabantvakten, som kammarhusaren nedkallat från drabantsalen, tillkommo vid dessa skrik och sökte förgäfves med tillhjälp af sablar och eldgafflar spränga den låsta dörren, men då de slutligen lyckats krossa dörrspegeln, öppnar Adlercreutz dörren, går mot skaran, rycker käppen från generaladjutanten af Melin, höjer den och befaller drabanterna att återvända på deras post. I början vägrade de att lyda, men då Adlercreutz förklarade, att det var konungens befallning och att hundra bajonetter väntade på hans vink för att stöta ned dem — “i själfva verket hade han icke en enda till sitt förfogande” — lydde de, hvarpå Adlercreutz kunde sätta sig i besittning af slottsportarne, hvilka förut på konungens befallning varit tillslutna.
Under tiden begärde general Strömfelt och öfverståthållaren, presidenten i kammarkollegium, baron af Ugglas, att få se konungen, hvilket ej nekades dem. Då de åter kommo ut, såg man, att Strömfelt hade blott skidan till sin värja, ty själfva värjan hade konungen bemäktigat sig, vare sig att han ryckt den ifrån Strömfelt eller att denne af artighet lämnat konungen densamma. Adlercreutz, som i det samma återkom, fick, just som han öppnade dörren, se konungen springa ut genom en löndörr, om hvars tillvaro ingen hade någon kännedom. Adlercreutz sparkade upp dörren, som konungen låst efter sig, och förföljde honom genom flera rum och korridorer ned till lejonhvalfvet, där konungen möttes af hofjägmästaren von Greiff, en stor och stark karl, som genast kastade sig i hans väg, med armen parerade konungens värja och fattade tag i honom. Med tillhjälp af flera tillskyndande personer bars konungen under konvulsiviska rop: “hjälp, fräls!” åter uppför trapporna. I drabantsalen begärde han att återfå friheten och upphörde då att skrika.
