djup sorg som med liflig glädje af de unga kansliherrarne. Hausswolff yttrade blott: ‘Det hade jag aldrig trott, då jag utropade honom till konung.’ Efter en stund kom en af hertigens drabanter med befallning till rikshärolden att, åtföljd af kanslihärolder, stiga till häst och kungöra regementsförändringen för folket. Man visste ej då på morgonen, huru en sådan kungörelse kunde mottagas af den lägre befolkningen, och om pöbeln ej skulle hälsa uppläsaren med stenregn. Den gamle hofmannen steg upp helt lugnt, tog sin hatt, för att gå dit plikten kallade, och frågade ett par af de unge, som nyss triumferat högljuddast, om de ville ha den godheten att följa honom såsom kanslihärolder. ‘Det skall f—n göra’, ropade dessa, ‘få sig en sten i skallen!’ Ett par äldre män följde med. Mottagandet blef dock icke tragiskt, fastmer hurrades på några ställen. Då man berättade för gubben Hauswolff, att en gumma vid hans åsyn sagt: ‘Herre Gud, se änkedrottningen, som är ute och ber för sin son!’ … (till hvilket misstag på person den åldriga, kvinnliga, sminkade figuren, klädd i purpurkåpa med guldkronor, väl kunde gifva anledning) fann han sig däraf högeligen smickrad och sade: ‘Ja, hon har haft få likar i värdighet och behag’.”
Gustaf IV Adolf fördes först till Drottningholm och därifrån till Gripsholm, hvarest han förklarade sig benägen att afsäga sig tronen.
I det plenum plenorum, hvilket den sammankallade riksdagen höll den 10 maj, upplästes sedan före detta konungens afsägelseakt, hvarpå den sjuttioårige friherre Mannerheim uppsteg och gjorde den sorgliga skildringen af den afgångnes styrelse: “Olycklige konung!” sade han bland annat. “Var detta den lycka du svor ditt fädernesland? Du har brutit din ed, förverkat din krona och spira; du har själf upplöst de band, som förenade dig med ditt folk!” … och slutade: “På dessa grunder uppsäger jag härmedelst konung Gustaf all tro och lydnad, förklarar hans arfvingar i nedstigande led, för närvarande och kommande tider, förlustiga Sveriges krona och rike! Frie svenska män! Instämmen I uti detta yttrande af en fri svensk man?” Denna fråga besvarades med ett högljudt “ja!” — hvarpå afsättningsakten undertecknades.
Gustaf Adolf fördes sedermera med gemål och barn ur landet, men för Sverige randades under en ny konungaätt en ny och lycklig tid, som ännu vid århundradets slut icke grumlats af yttre ofred eller inre olyckor.
* * *
Från Tilsit återvände Napoleon till Paris. Det öfverdrifna smicker, hvarmed han därstädes mottogs af myndigheterna, hvilkas krypande han föraktade lika mycket som han å andra sidan fordrade det, kunde icke betaga honom intrycket, att man icke längre betraktade honom med samma blickar som förr. Trots sina framgångar, kände han sig missnöjd, och hans retlighet växte stundom till en förfärande höjd. Om aftonen i Tuilerierna besvärades han af ljusskenet, som måste dämpas af rosenröda tyllskärmar, och ensam i en dunkel vrå kunde härskaren öfver 60 millioner människor sitta hela timmar tyst och eftertänksam, utan att någon af den talrika församlingen vågade bryta tystnaden. “Hvad tror ni, att världen skall säga den dag, då jag icke mera är till?” frågade han en dag helt plötsligt sina hofherrar och spände
