engelsmännen sände en armé, som under anförande af sir Arthur Wellesley, sedermera hertig af Wellington, tillfogade Junot ett svårt nederlag vid Vimeiro och tvang honom att genom konventionen i Cintra utrymma hela landet och låta engelsmännen föra hans kringrända armé tillbaka till Frankrike.
Nu syntes tiden inne för Napoleon att själf ingripa; en fjärdedels million krigare afbidade hans ord, då han den 8 november 1808 inträffade i Vitoria. “Jag skall finna Herkules’ stoder,” skref han öfvermodigt, “men icke gränserna för min makt!” För de bepröfvade generaler och regementen, som under kejsarens öfverbefäl beträdde Spaniens jord, blef segern icke svår; den gamla dynastiens anhängare ledo också slag i slag så förkrossande nederlag, att kejsaren redan den 2 december kunde stå utanför Madrid, som han den 3 december i hotande ordalag uppfordrade att gifva sig. Den 4 december öppnade hufvudstaden sina portar, och den 22 jänuari 1809 kunde Joseph återvända till sitt rikes hufvudstad.
Däremot lyckades den franska armén icke att, trots den ansträngande ilmarschen i is och snö genom Sierra Guadarramas besvärliga pass, upphinna den engelska armé, som under befäl af sir John Moore kommit de upproriska spanjorerna till hjälp. Visserligen stupade general Moore, men hans trupper kunde likväl inskeppa sig på de engelska fartygen i Coruna, utan att fransmännen förmådde hindra det.
De framgångar kejsaren haft syntes berättiga honom till att öfverlämna upprorets fullständiga kväfvande åt sina generaler, isynnerhet som oroande underrättelser från Tyskland gjorde hans närvaro i Frankrike nödvändig. Napoleon lämnade för den skull Spanien i januari 1809, men om spanjorerna därmed hoppats, att krigslyckan skulle vända sig till deras fördel, strandade detta hopp mot de franska generalernas framstående duglighet. Saint Cyr hetvang sålunda katalonierna och försäkrade sig om besittningen af Barcelona, och marskalk Lannes intog omsider Zaragoza efter en belägring, som endast kan jämföras med Numantias och Jerusalems. Marbot, hvilken såsom marskalk Lannes’ adjutant deltog i denna minnesvärda belägring, berättar i sina “Minnen från Napoleonstiden” om densamma.
“Religiös fanatism och glödande fosterlandskärlek drefvo modet hos Zaragozas försvarare till dess spets; de öfverlämnade sig blindt åt Guds vilja. Det skulle endast ha varit att utan framgång utsätta sig för stora förluster, om man omedelbart angripit dylika människor i en stad, där hvarje hus var en fästning. För att komma intill de första husen anlade man för den skull som vanligt löpgrafvar, därpå underminerades husen, och sprängdes med sina försvarare i luften, hvarefter turen kom till de följande husen och så vidare. Spanjorernas förbittring var så stor, att, medan man underminerade ett hus och de dofva slagen af hackor och spadar underrättade dem om dödens annalkande, icke en enda lämnade det hus, de svurit att försvara. Vi hörde dem sjunga sina litanior, men så snart murarne, som sprängts i luften, brakande åter störtade ned och i fallet krossade de flesta af dem, samlade sig alla, som kommit undan explosionen med lifvet, och sökte försvara sig, förskansande sig bakom minsta skydd, hvarifrån de genast började skjuta! Men våra soldater. som blifvit varskodda om det ögonblick, då minan skulle springa, höllo sig beredda. och så snart explosionen inträffat, rusade de hastigt in bland ruinerna, dödade alla, som de
