och intresse för konst och litteratur blifvit brännpunkten för Tysklands andliga lif. Därstädes hade också vid århundradets början den tyska nationens nästan alla stora andar församlats, och Tysklands fyra största skalder och författare, Wieland, Herder, Schiller och Goethe, hade därstädes bosatt sig. Det ideal, som hyllades i Weimar, var humanitet, “själen i den tankevärld, i hvilken de stora andarne lefde, men deras altare stod likväl i en helgedom, till hvilken den profana samtiden icke hade tillträde”, och för de händelser, som tilldrogo sig inför deras blickar, liksom för yttringarna af nationellt sinnelag, hade de intet deltagande. För Goethe i synnerhet hade “det stilla skapandet och den lugna njutningen af skönheten i konst och natur blifvit en lifsprincip, hvarpå hela hans kraft och storhet berodde”. Schiller, hvars dramer ändå te sig som storartade historiska profetior, hade redan aflidit den 9 maj 1805, och då under kriget 1806 den franske Cæsars legioner i Goethes omedelbara grannskap tillkämpade sig seger och hotade hans personlige vän, hertigen af Weimar, framkallade detta visserligen Goethes harm, men förmådde dock så litet för en längre tid draga honom ur hans olympiska lugn, att Knebel i ett bref kort efter slaget vid Jena den 8 januari 1807 kunde omtala, att han “under Goethes ledning studerade osteologi, hvartill tiden vore särdeles passande, enär alla fält vore beströdda med preparat, och stämningen var hvarken missmodig eller olycklig, snarare glad.”
Till denna likgiltighet sällade sig personliga intryck. Goethe, hvars namn en hos honom inkvarterad preussisk stabsofficer förut aldrig hört omtalas, kallades till audiens hos kejsar Napoleon, som visade sig icke allenast ha läst Goethes “Werther”, utan därjämte gaf prof på ett fint estetiskt och kritiskt omdöme, som väckte Goethes beundran. Kejsarens ideal var den stora historiska tragedien, och för den skull förklarade han för Goethe, att han skulle ha gjort Corneille till furste, om han lefvat, för den skull inbjöd han också Goethe till Paris, enär denne därstädes skulle erhålla en mera omfattande världsåskådning och större ämnen för sina skapelser, för den skull utbrast han: “Hvad gör man nu med ödet? Politiken är ödet!” Till sin omgifning sade han om Goethe: “Se där en man!"”, och både till Goethe och Wieland öfverlämnade han hederslegionens kors. Goethe hade å sin sida fullständigt låtit blända sig af kejsarens person och utbrast 1813, då den fosterländska resningens tid i Tyskland kommit: “Ja, skaka edra bojor! Den mannen är för stor för er, I skolen icke kunna bryta dem, utan endast trycka dem ännu djupare in i köttet!” Icke heller kunde han försona sig med befrielsekrigets moral. “Hvad är då vunnet eller eröfradt?” frågade han. “De säga friheten — måhända skulle vi rättare säga befrielse, nämligen befrielse, icke från främlingarnes ok, utan från ett främmande ok. Det är sant, att jag icke mera ser till fransmän och italienare, men i stället ser iag ju kosacker, baschkirer, kroater, magyarer, kassuber, samländare, bruna och andra husarer.”
Mötet i Erfurt skulle icke för Napoleon medföra alla de fördelar, han väntade sig af detsamma. I själfva verket var det endast en half framgång. Den harmoni, som syntes råda mellan de båda kejsarne, dolde i själfva verket ganska djupa meningsskiljaktigheter. Napoleon afstod visserligen Donaufurstendömena åt Ryssland, men fordrade, att Alexander skulle föra ett strängt
