språk mot Österrike, koncentrera trupper i Galizien och “visa tänderna” för att afhålla hofvet i Wien från att bryta freden. Zaren gjorde svårigheter och slingrade sig stängligt undan, trots Napoleons enträgenhet. Under en gemensam öfverläggning i Napoleons kabinett tog en dag vreden öfverhand hos den franske kejsaren, hvilken, som vanligt vid dylika tillfällen, kastade sin hatt på golfvet och ursinnigt trampade på densamma. “Ni förifrar er”, sade Alexander lugnt; “jag är envis. Hos mig uträttar vreden ingenting. Låt oss fortsätta vår öfverläggning, eller ock aflägsnar jag mig.” Med dessa ord vände han sig mot dörren. Napoleon måste lugna sig och slutligen afstå från sina yrkanden. Den 12 oktober undertecknade de båda kejsarne en konvention, som förnyade deras allians och i hvilken de förbundo sig att göra gemensam sak mot Österrike och med väpnad hand bispringa hvarandra, om denna makt började krig mot någondera af dem. Däremot blef det icke fråga om att tillsammans utöfva ett diplomatiskt tryck på hofvet i Wien.
Napoleon hade sålunda till sin förvåning icke återfunnit Alexander sådan han lärt känna honom i Tilsit. Ett främmande inflytande hade väckt zarens misstro och syntes leda hans handlingar, och detta inflytande utgick från en person, som stått Napoleon nära och följt honom till Erfurt för att därstädes tjäna honom. Denne person var Talleyrand.
Denne sluge före detta revolutionär begagnade mötet i Erfurt till att skilja sin lycka från Napoleons och skickligt förbereda sin personliga försoning med Europas maktägande. “En afton”, berättar hertigen af Pasquier i sina memoarer, “då Talleyrand, sedan Napoleon gått till hvila, infann sig hos prinsessan af Thurn und Taxis för att därstädes sluta sin dag, träffade han kejsar Alexander, som kommit dit i samma afsikt. Den franske hofmannens konversation kunde icke annat än behaga den ryske själfhärskaren, som snart fick vanan att tillbringa sina aftnar tillsammans med Talleyrand, så länge konferensen räckte. Talleyrand passade härunder på att varna kejsar Alexander för Napoleons förslag till Österrikes underkufvände, ty denna monarki, förklarade han, vore oundgänglig för den jämvikt, som på ett eller annat sätt måste återställas i Europa. Talleyrand gick till och med ända därhän att åt zaren redigera en not, som denne tillställde Napoleon och som medförde den ofvan omtalade konventionen. Det österrikiska sändebudet, general Vincent, kunde sedermera till sitt hof medföra den kärkomna underrättelsen, att de båda kejsarne icke fattat något beslut, som alltför mycket stred mot Österrikes intressen.”
Få personer torde måhända med mera rätt ha blifvit strängare bedömda än Talleyrand, en man, som näst kejsaren själf utöfvat det största inflytande i Europa under början af detta århundrade. Af gammal adel, rikt utrustad på hufvudets vägnar, var han så godt som alldeles i saknad af sinne för moral och iakttog såväl i sitt enskilda lif, i sina seder, som i sitt politiska uppträdande knappt ens den yttre anständighetens fordringar. “Ingen har,” säger hertigen af Pasquier, “i detta afseende med mera ihärdighet trotsat den allmänna opinionen; slaf under sina begär, äfven de föraktligaste, syntes intet medel honom för motbjudande för att tillfredsställa dem”. Han var sålunda en af de trognaste kunderna på de första offentliga spelhus, som under revolutionsåren öppnades i Paris i Palais Royal, och spel blef under hela hans lif också hans huf-
