och slutligen den 12 augusti 1812 intågade i Madrid. Härmed var i själfva verket fransmännens makt på pyreneiska halfön bruten, men ännu forsattes kriget i nära två år och slutade egentligen först med Napoleons fall.
Var Josephs lott som konung i Spanien sålunda foga afundsvärd, så var det öde, som drabbade Louis i egenskap af konung i Holland, om möjligt, ändå hårdare.
Louis hade i själfva verket tagit sin uppgift såsom landets regent på fullt allvar och gjort sina undersätars intressen till sina egna. Intet land led så fruktansvärdt af kontinentalspärrningen som Holland, och under Napoleons fälttåg mot Österrike hade Louis för den skull blundat för införseln af engelskt kontraband, som förunnade landet att ett ögonblick draga andan. Napoleon vredgades emellertid häftigt häröfver, och trött på att längre spjärna mot, afsade sig Louis slutligen den 1 juli 1810 sin krona samt begaf sig i största hemlighet till baden i Tepritz, hvarpå Napoleon genom dekret af den 9 juli 1810 införlifvade Holland med det franska kejsarriket. Louis, som antagit titeln af hertig af Saint-Leu, protesterade hos hofven i Österrike och Ryssland mot detta Napoleons steg och vägrade efterkomma hans befallning att återvända till Frankrike. Utan att fråga efter sin broders hotelser eller gifva vika för hans böner, drog han sig slutligen tillbaka till Grätz i Steiermark, där han lefde ett tillbakadraget och isoleradt lif, sysselsatt med att författa romaner och noveller.
Napoleons yngste broder, Jérôme, konung af Westfalen, fann sig bättre i sitt öde. Vid hans hof i Cassel och på det närbelägna Wilhelmshöhe fördes ett gladt lif, som förskaffade honom benämningen: konung “Lustig". Maskerader och spektakler omväxlade därstädes med andra nöjen i oafbruten följd, och hans gemål, som förde dagbok, gjorde bland annat följande viktiga anteckningar: “I kväll var det maskeradbal hos grefve von Furtenstein. Vi dansade en kvadrilj, kostymerade som bajadärer; våra kostymer klädde oss förträffligt; jag blef illamående under soupén” ; och på ett annat ställe: “Nyårsaftonen begingo vi alla möjliga dårskaper; bland annat sökte vi finna en guldring i ett stort fat med mjöl. Det är nästan omöjligt att hitta den med munnen.”
Trots allt lättsinne och alla utsväfningar, var Jérome emellertid icke blind för det fruktansvärda tryck det Napoleonska väldets ok utöfvade i Tyskland, och med fara för att drabbas af Josephs och Louis’ öde skref han till Napoleon ett bref, i hvilket han med mycken klarsynthet visade honom följderna af den despotiska politik, han drifvit ända sedan 1807. Men Napoleon frågade lika litet efter sin yngste broders varningar som efter några andra föreställningar och besvarade sådana endast med orden: “I ären dumhufvuden allesammans!”
Napoleon var för öfrigt ingalunda sinnad att öfvergifva den bana, han en gång beträdt; detta visade han också genom sina åtgärder mot den heliga stolen, hvilka voro lika otacksamma som förhatliga och okloka, enär de inneburo en plundring, som den starkare tillät sig mot den svagare, och dessutom icke blott inom den katolska världen väckte en storm af ovilja, utan äfven skulle oroa många samveten.
Genom ett från Wien utfärdadt dekret af den 17 maj 1809 hade Napoleon förklarat Kyrkostaten införlifvad med det franska kejsardömet; påfven erhöll
